söndag, november 30, 2008

adiadiadiventi


Första advent trillar ner över Sobradinho.
Mina fötter är kalla som de ska en första advent. Jag ökade på filtlagret inatt, tre dubbelvikta filtar i min koja under sängen. Långt borta ringer några kyrkklockor. Jag har ätit kaka till frukost. Fast den var inte god, jag ska försöka smuggla ut den till hunden cheetara (som fått sitt namn från thundercats).
Idag ska vi på marknad. Undrar om de har lussebullar där? Önsketänkande. Det får nog bli pão de qeijo idag också. Jag kanske skulle pudra ostbröden med lite saffran? Så där för att komma in i den rätta stämningen.

lördag, november 29, 2008

växa växa


Så här ser den ut just nu. Det är ena ärmen som är påbörjad, själva kroppen ligger i en påse för att inte vara ivägen. Det där lät ju inte alls makabert.
Bomull är märkligt. Blankt och liksom tungt. Jag vet inte än om det kommer bli en tröja som kommer användas så mycket, får se. Annars får hon möta upprepningsdöden och bli till tvåtusen små disktrasor istället.

dagsverke


Idag har jag ätit en hel mango.
Det var gott.
Det är fint att vara på en plats när det är mangosäsong där.

bild härifrån

tisdag, november 25, 2008

veckans väder med utrikeskorrespondenten

Prognosen utlovar med säkerhet så stor att den gränsar till hybris: regn.
Ibland så regnar det här. Om ibland betyder "tamejtusan nästan varenda jävla dag". Och när det regnar så regnar det mycket. Det som en gång var en asfalterad väg blir på ett par minuter till en decimeterdjup störtflod. Så här ser det ut ungefär, fast det rör på sig.


Och i tvättstugan kan man simma.


I aguas lindas, befriat från asfalt, bli det hela till en ännu större utmaning, då ser det ut så här.

Det var allt från veckans väder, kom ihåg solskyddet!

måndag, november 24, 2008

en liten turist

..på vift i hufvudstaden. Brasília är en konstig stad. För det första är den byggd i formen av ett flygplan. Jajjebox, ett flygplan. Ser du det?

Bild härifrån

För det andra är staden bara 50 år gammal, och designad av en enda snubbe. Förstå att få det uppdraget -"hej, du, du är arkitekt va? jo, det är så här, vi, brasiliens militärdiktatur, tänkte bygga en ny huvudstad va, och undrade om du skulle kunna tänka dig att rita den. Vi tänker skum arkitektur och flygplan. Fixar du det? Schysst, då säger vi så! Jaså, du är kommunist? Äh, bara du ritar snyggt så tar vi dig, och inte har problem med att designa landets politiska centrum. nej, men du vad bra!" Ungefär så tror jag att det gick till.
För det tredje är staden byggd rakt ute i obygden. Personligen har jag det som ett av mina bedömningskriterier för att fastställa om ett land styrs av en galen militärjunta eller ej. Tar ihjäl obekvämt folk? check. Flyttat huvudstaden för att bygga en ny långt bort från där folk bor? check.

Egentligen är jag välsignat ointresserad av både arkitektur och sånt som brukar gå under rubriken "sevärdhet". Men, vissa dagar finns det helt enkelt inte så mycket att göra för en liten fältstudent och då tager man vad som bjuds. Så, här, mina vänner, kommer en liten exposé över brasiliens och brasílias politiska centrum (som så klart ligger i planets cockpit):


Här har vi de tre makternas torg. Alla vill besöka de tre makterna. De är, om jag minns rätt, presidenten, rättsväsendet och ekonomin. På bilden tvillingtornen, det ekonomiska centret. Och likheten med dito i USA var ingen slump, nej. Utanför bilden finns till vänster presidentens plejs och till höger högsta domstolen.
Strax utanför flygplanet ligger ett av presidentens oficiella boendet. Just detta boende kallas av någo
n outgrundlig, men rätt underhållande, anledning för "den förvridna kycklingranchen". Nån form av politisk ironi?


Här i staden huserar alla ministrar i hela brasilien och det här är deras kontor. Det måste tilltala en vän av ordning att samla alla politiker på ett och samma ställe, tänk vad enkelt att fixa ett extra möte! Varje hus har sitt tema och sina egna små ministrar, miljön, rasintegrationen, kulturen, militären.


Rymdskeppet eller saturnus här, det är muséet. Men det var visst stängt på måndagar. Upptäckte jag. Det ser annars ut som att det är redo att lyfta närsomhelst. -Feed, me more, more tourists!


Bakom, eller bredvid, muséet ligger den metropolitiska katedralen. Hejhej vinkar aposteln Johannes, eller João som han heter här.


Katedralen är lika spejsig inuti som utanpå. Basurt stora betongänglar hänger från taket i nåt som ser ut som alldeles för tunna linor. Brasiliens eget speciella helgon, den svarta madonnan, står i en fin glasburv.


Bakom den besökande jättefjärilen syns de svängda väggarna som undertecknad tyckte var roligast i hela kyrkan. Om du står vid fjärilen, och placerar en kompis borta vid dem i bakgrunden på bilden, lägger kinden på den släta stenen och pratar så hör man varandra hur bra som helst!
Det var dagens rapport, over and out.

söndag, november 23, 2008

önskelista


Jag skulle vilja ha en åsna.
varför?
nej, ingen special reason alls.
men om frågan var om jag skulle valla något djur skulle jag välja att valla får.
får är bra djur.
som åsnor.
och näbbdjur.
och den där mullvaden som ser ut att ha maskar runt nosen.
ja, så är det.

lördag, november 22, 2008

syjunta i centrala Brasilien

Aguas Lindas, 'vackra vatten', är en av huvudstadens många förstäder. En sovstad, inte till för att leva i, växa upp i. De tvåhundratusen som bor här bor i den stad som under ett par år växte mest i hela latinamerika. På tolv år har man gått från noll invånare till snart en kvarts miljon. Inget har hunit med, varken vägar, sjukhus eller skola. Det man däremot har i överflöd är våld och brott. Den tidigare prefekten i staden passade in väl i denna livsstil och hade för vana att ta ihjäl dem som kritiserade honom. Fransiskanermunken, som i förra inlägget berättade om poliserna i Aguas Lindas, fick en varning för att i en predikan ha talat om problemen i staden, och om prefekten. Han kallades in till denna och fick veta att detta minsann inte var acceptabelt. Efter det slutade han tala offentligt om prefekten och förklarar varför '-jag vill inte bli martyr. Jag vill fortsätta kämpa.'


På torsdagarna samlas det i ett av församlingens hus en syjunta. Mellan plåttak, playwoodväggar och rött jordgolv ställs det ut stolar av alla stilar, plastpåsar med broderier på pistaschgrön väv plockas fram, vi dricker sött kaffe ur fingerborgsstora engångsmuggar, stolarna fylls av kvinnor mellan 15 och 70 år. Det broderas julgranar och kyrkor i korsstygn på remsor som sedan ska sys fast på dukar och säljas på marknader. Det diskuteras livligt vilka andra hantverk man skulle kunna börja med, vad som säljer, vad som har billigt material och är enkelt att göra, vem som kan lära ut vad. Skratt, hjälp, diskussioner, koncentrerad tystnad.


Jag frågar vad den här gruppen är och betyder och Silvia i lysande blått virkat linne svarar engagerat att det här inte bara är en grupp för hantverk, utan det är en grupp för kvinnor att mötas och diskutera problem, livet, bilda nätverk. Nätverk på portugisiska är samma ord som för hängmatta. En plats att vila i, mötas i, hänga i.. Det här, säger Silvia, är en grupp för att jobba för en bättre verklighet i Aguas Lindas.
En syjunta för att förändra.

som fransiskanermunken sa:





'-Polisen här? Ja, för det första är de få, och väldigt korrupta. Men det kompenserar de genom att vara oerhört våldsamma.'

Jamen dåså.


Bild härifrån

onsdag, november 19, 2008

psst!

Tack för att ni hänger med mig ut på mina äventyr. Ett speciellt ylle till er som hittat hit för stickningen men fortsätter att läsa trots att avsaknaden av stickade alster är stor och uppenbar. Det blir ändring på det framåt mitten av december. Tills dess, lukter och kramar (direktöversättning av vanlig mejlavslutning i brasilien), och lämna hemskt gärna en liten kommentar om vad som helst. Om snö, kaffe, ett stickmönster, en vardagsfilosofisk tanke eller glatt tillrop. Jag ser ju på besökssiffrorna att ni är kvar... *åsså en sån där jämarns fin smiley som räcker ut tungan och blinkar litt busigt*

eine kleine hemlängtan

woha, plötsligt behov av att gå på secondhand-affärer och köpa gamla örngott i blått och turkose eller brunt och orange kom just över mig. Och att sticka vantar och mössor med knappar. Och äta lussebullar och knäckebröd.Jag måste sluta surfa runt på svenska bloggar.
och ser ni några fina örngott i ovan nämnda färger är de mina...
bild härifrån

tisdag, november 18, 2008

he lite kallt nu

Brasília sveper in mig i sval dimma, som en fuktig filt det inte går att ta av.
Mina flipflops är nötta under nu, hala på kakelplattor och lera.
Den röda jorden lyser mellan ogräs, träd, en palm, rötter.
Jag sover med två filtar och rynkar pannan åt ironin att frysa i detta varma land.
Affärerna är julpyntade och jag tänker -men, man kan ju inte julpynta mitt i sommaren! Jaha, oj, det är visst mitten av november nu.
Jag leker kollektiv och dricker rödvin nästan varje dag. Idag ska jag bjuda på frukt i ugn.
Utanför fönstret ligger förstaden Sobradinho där jag bor just nu. På nätterna glittrar alla ljus som en nöjespark.
Vissa stunder är världen så vacker att det nästan gör ont.

Har du känt så någon gång?

söndag, november 16, 2008

tillbakablixt

Jo, jag brukade ju sticka också, innan jag blev djup och åkte till brasilien och skrev texter om livet på ett assentamento. Nu fortsätter jag i och för sig att sticka här med, min ladysweater (vilket namn, hej 50-tal!) har fått små ärmar och lite kropp. Den blir nog fin. Den har en definitiv deadline den 16e december då jag åker hem igen, för jag har absolut ingenting som är varmt att anlända hem till norrlandsvinter i...
Men jag stickade lite i mjugg innan jag åkte iväg också. Två vänner har fått en knodd. knopp. bebis. telning. unge. son. Så jag skickade ett litet startpaket med hemliga pytteprojekt. Nu är de inte så hemliga längre, så här såg de ut:


Mössan har det här grundmönstret, men jag ändrade så att det inte blev en uppvikningskant, och så avslutade jag med en liten strupp (det ordet bara måste finnas i SAOL) bara för att det var roligt. Och gjorde den randig. Sockorna kommer härifrån, och vantarna härifrån. Allt är stickat i naturvit och grå alpacka. Mjuuukt.

jag håller med


kom igen folk, låt oss förändra lite grejer

torsdag, november 13, 2008

Jesus strök med


Käre goe Jesus,
Välsigna min strykbräda.
Och min brandsläckare.
amen

tisdag, november 11, 2008

Denir


En tidig morgon mötte jag, blöt efter ett av de ovanliga skyfallen, kvinnan frå n CPT, katolska kyrkans jordorganisation, på busstationen. Med två timmar buss och sedan en bil som saknade allt en bil kan sakna och ändå fungera, kom vi fram till assentamentot Denir.

I brasilien finns en lag som säger att all jord som inte brukas är laglig att ockupera och ska tillfalla de jordlösa ockupanterna. Både katolska kyrkans CPT och den mer kända jordlösas rörelse MST jobbar utifrån denna lag om en jordreform, som i praktiken aldrig genomfördes. Man samlar jordlösa, organiserar dem och ockuperar ett stycke obrukad jord. Där stannar man i enkla plasttält och väntar, ibland i flera år, kommer tillbaka när man körs bort av en jordägare eller inhyrda pistolmän eller mutade poliser, tills man får den lagliga rätten till jorden, som då kallas för ett assentamento, en bosättning. Det är nu den verkliga kampen börjar, den att bygga hus och organisera allt, odla upp jorden ordentligt.


Ett sådant här assentamento fick jag besöka några dagar förra veckan. För att prata med folk, se ett rersultat av en kamp, plocka cajú (ett litet grattis till den som kan komma på vad detta är för något som vi med glädje konsumerar hemma i sverige) och vakna varje morgon klockan tre av tupparnas och åsnornas skriktävling.

Den som har fått ge namn åt assentamentot var en ung man som mördades under acampamentotiden, tiden då man bor i plasttält och väntar på rätten till jorden. Hans föräldrar bor kvar i assentamentot. Det är inte ovanligt att jordlösa som ockuperar mark mördas, tvärtom. På landsbygden har jordägare en enorm makt.
Denir ligger i cearás inland, i den torra halvöken som kallas sertão. Värmen här är torr och het och verkar strå la frå n själva jorden och växterna. Som en stekpanna utan fett. Det luktar sött och jordigt.
Om torka hade en lukt skulle det lukta så här.

Jag slås av hur vanligt allting är här och ler åt mina egna osynliga förväntningar, hur trodde jag att det skulle vara? Vajande fanor, höjda nävar, slagord om en radikal politik? Istället ser jag människor med muskler och ansikten brända av solen, halmhattar och hästkärror, barn som leker i bara underbyxor, en telefonkiosk på mitten av byns enda gata, bred och rak med prydliga hus. Hönsen och de gemensamma åsnorna går sina egna vägar runt byn, syrsorna spelar på kvällen, solen går ned bakom cajúträden. Det är vanliga liv, vanliga människor som kämpat för sig själva, stått upp.
"när det fantastiska blivit vardag, då är det revolution" sa che guevara och kunde ha talat om Denir. Utopin, det fantastiska, den andra sorts värld vi hoppas på eller drömmer om är inte en värld där vi får äta sockervadd varje dag, eller inte behöver kämpa, det är en värld där alla människor har jord och bröd, har liv. Den utopin är verklig och går att kämpa för, måste kämpas för. Den är möjlig, nåbar.

När jag frågar människor om varför de valt detta, valde acampamentotiden och att flytta hit så svarar de
"-för att äga min egen jord"
"och varför är det så viktigt att äga sin egen jord?"
-"för att då är jag fri"

I den tvådelade dörren till huset där jag får sova sitter en nyckel med ett lila nyckelband. På bandet står med vita bokstäver
"I am a free kid"

lördag, november 08, 2008

ska bara

..tänka lite till innan jag skriver något. Måste göra ord av tankar och bilder först. Tänkte att det får bli imorgon. Men det händer saker på den här sidan jorden också; intervjua häftiga människor som levt ett helt liv i kamp för fattiga, krama ömhetstörstande barn, besöka bosättning på ockuperad jord och plocka cajú. Jag har det så himla bra.

Jag lämnar några bilder på min flickr också (om Gud och internetuppkopplingen tillåter), titta in där lite medan jag tänker.


måndag, november 03, 2008

en halv tungkyss i Brasilien



En ståtlig halvarab med röd sadel och röda tömmar och en vilja att springa mycket snabbare än den andra hästen. Mina skräckslagna ben hårt runt sadeln. Så där snabbt kan ju inte jag galoppera. Fast jag i all min hjälmlöshet (som aldrig kändes starkare än då) nästan föll av en gång så krampade musklerna fast mig på hästen hela vägen tillbaka. Småflicksdrömmen om häst och morgon och sandstrand sveptes in i skräck och frihetskänsla. Som att åka slalom eller motorcykel, alltid precis bortom kontrollen, för att kunna dö –men dö lycklig.

Vidare till sanddynerna med hästpojkarna som på latinovis flörtar ohejdat hela vägen. Vild galopp upp på öken-wannabesanden med hästens ägare bakom ryggen och photo-opportunity,
-(kind)puss! ropar vännen med kameran och jag vrider mig om mot honom och tror att det är en sån jag ska få men möts av en blöt tunga och faller nästan av av skratt och förvåning och hickar fram –"med tungan, *skratt, flämt* han försökte ge mig en tungkyss!" Och inget var så roligt som just det där och då och öknen som fanns runtomkring och allt och livet och skrattkramp i magen som bästa fjortis. Sen rider de iväg och vi vandrar och sitter på en sanddyn och ser månen lysa starkare över vår del av världen.
Vinden suddar ut fotspåren.