fredag, oktober 31, 2008

skriva

ojoj. Det finns så mycket att skriva. Så mycket människor, vardag, verklighet. Så jag tar en paus och åker till stranden ett par dar och tänker. Vi ses sen!

tisdag, oktober 28, 2008

R.I.P

En liten strandkasse föddes i rött och vitt bomullsgarn. Sticka sticka sticka. Men han dog så nesligt inte ens färdig. Hade för mycket frustrationer i sig. Hejdå! Nu finns det én lady i mitt stickliv istället.

tillbaka


Jag är tillbaka i Fortaleza nu.
allt är vackert

lördag, oktober 25, 2008

vardag

Fotterna hittar nu sin vag runt i den har lilla smastadsliknande delen av miljonstaden Maceió, och ogonen snuddar allt som blivit kant. Sakerhetsvakten som hela dagarna star och star och star utanfor den lilla databutiken. Jattesupermercadon dar snabbkassan tar upp till 30 varor och dar du kan utrusta hela ditt hem genom bara ett enda besok. De tre aldre herrarna som alltid sitter utanfor baren som aldrig oppnar. Den smala granden med tre folkabubblor. Sopinsamlingarna som ar formade som skattkistor och for dem som samlar skrap kanske ocksa ar nastan just det. Musikforsaljarna med sina mobila speldosevagnar. Kladaffarerna dar ett par jeans kostar 1200 kronor men stenlaggningen utanfor ar sprucken. Tvattlinorna, hastkarrorna, byggteglet. Stranden med flagnande fiskebatar, blottat korallrev och ett trasigt segel. Den starka smaken av cachaça i en caipirinha med mer sprit an sockerlag. Hur ljuset under ett solparasoll har en annan farg. Den svarta labradoren bakom rott galler som alskar alla som vantar pa bussen vid hans hus. Hur telefonlinorna blir till linor av ljus nar solen gar ner. Gulgra dammig jord.

Det ar latt att bli distansierad fran faltstudiet har. Den har verkligheten, har pa skolan, ar sa valdigt mycket skyddad verkstad. Jag klagar men tar mig inte riktigt loss fran det, sager –satsa du pa spraket nu, du far resa vidare snart. 4 dagar kvar har nu. Sen 104 mil buss till Fortaleza. Det ar da det borjar.

måndag, oktober 20, 2008

lutande torn

Ett halmeterhogt torn av caipirodka.
Sockerlag, vodka, lime.

En halvmeter till.

7 stycken mycket dragna sprakstudenter vandrar hemat med natten i ogonen, varm luft i munnen. Under fotterna stralar Brasilien.
Nagonstans sambatrummor. Visselpipa. Syrsor.

tisdag, oktober 14, 2008

ost

Igar: ost
idag: ost
imorgon: antagligen ost.

Mina adror kommer att se ut som Venedig i rusningstrafik.

måndag, oktober 13, 2008

Manuel Deodoro da Fonseca

Var republiken Brasiliens forsta president.
Den lilla stad dar han vaxte upp besoktes i fredags pa ett ack sa obehagligt turistigt -"ut ur bussen HAR, ta bilder pa det DAR, in i bussen igen, kora en minut till museet, ut igen, lyssna, lyssna, in i bilen igen" -satt... Jag borde veta battre. Jag borde veta att jag avskyr det sattet att resa pa. Well, apparently i´m a slow learner.
Men jag gillade verkligen den lilla staden, jag skulle kunna bo dar. I alla fall ett tag.


Stadens, och omradet har, specialitet ar en speciell sorts knutna spetsar.



Therezinha -lilla terese- med sitt barnbarn.

onsdag, oktober 08, 2008

buss buss ônibus


Men hundra mil buss och 20 timmar panik-hog ac kom jag till Maceió och sprakskolan dar jag sitter och skriver nu.

100 mil av askgra, svart, ljusgul och rodbrun jord. Jord med samma farg som cigarettaska, torkat gras och krossade krukor.
100 mil torra trad och annu torrare asnor.
100 mil kors och altare for dem som aldrig kom langre an dit dar korset nu star.
100 mil i otroligt okenlandskap med enorma sten- eller sandberg randiga i gult och svart och kastandes sig over sma hus och kyrkor, eller skyddandes dem.
100 mil pa vatten, brod och applen och i en svag kissdoft efter att kvinnan tvars over gangen kissat pa sig (och jag var tydligen den enda som tyckte att det var aningens konstigt).

Och nu vantar tre veckor sprakskola i en liten euro-amerikansk bubbla av ac, barhang, sprit, och gemenskapskvallar. Med en liten nal tankte jag sticka hal pa den bubblan av latt overlagsenhet och forakt for vanliga brasilianare som tyvar sa manga medstudenter tycks hysa, och ta mig ut pa egna aventyr.

tisdag, oktober 07, 2008

Fortaleza

Jag kom fram till fortaleza och vantade pa kittlingen av nytt och annorlunda, oupptackt och ny-vackert, allt det som gor att jag fortsatter resa. Istallet kom en kansla av igenkannande, av att ha kommit hem. De jordroda gatorna med sprucken sten, de sma fyrkantiga betonghusen med knallfargade facader och namn, telefonnummer, lista pa vad som har saljs pamalat i stora runda bokstaver, den fuktiga varmen, banantraden, lukten av mat, sopor och varm jord och varma manniskor, de tunna plastpasarna som ododligt blommar i den torra rannstenen.
Jag har varit har forut, men da lag det i nordvastra tanzania.
Och kanske ar det inte sa konstigt att jag kanner igen mig, den nordostra delen av brasilien ar den del som har starkast afrikanska influenser, i manniskor, musik, mat, kultur, religion, allt. Och det ar ocksa den del av brasilien som ar fattigast. Och tragiskt nog blir jag inte ens forvanad.


Utanfor fonstret ligger en av Fortalezas 200 (eller var det 2 000? Bada siffrorna later helt otroliga) sma favelor. Det ar inte pappers-, kartong- och plastfavelor eftersom dessa rivs allteftersom, och manniskor flyttas om in i regeringsbyggda favelor med hus i betong. Gator och hus blir battre och knarkhandeln minskar, men all organisation som som pa gott och ont fanns i favelan forstors, det ar i alla fall det jag har fatt berattat for mig. Jag har fatt radet att inte ga in i favelan ensam, sa jag star i mitt fonster och tittar in dit med en diffus kansla av langtan och distans. Jag ar inte radd men valjer att folja raden fran dem som bor veta. Sa jag stannar som en annan missnojd prinsessa bakom muren, med vassa piggar och illa dold bakom torrosor, som stanger favelan ute, eller kanske ar det mer oss inne. Och sa star jag dar och langtar ut till dar jag kanner mig nastan hemma, och vantar pa min van som kan mig med dit ut.


I favelan springer ett barn med ett vitt lakan fastknutet pa ryggen som en mantel. Tyget ar smutsigt och har en reva mitt i, men det fladdrar bra och jag tanker att alla bran har ratt att vara stalkvinnor och stalman, hjaltar som kan stalla allt till ratta. For det ar sa mycket som behover stallas till ratta.
Och man flyger lika bra med en trasig mantel.

onsdag, oktober 01, 2008

hej lissabon!


Har ar varmt och sydeuropa och slitna kakelfasader och ett sjaskigt hotell med sloganen "familiar atmosfar" med en trevlig agare som upplyste mig om att i portugal heter alla Maria, och det ar ju skont att en smalter in. Prickarna over bokstaverna forsvann nagonstans i luften utanfor sverige, men det kanns helt okej anda. Jag fick duscha svalt och ata varmt brod som kostade nastan inga pengar alls. Pa flygplatsen har jag 16 minuter kvar av min internettid och sen ska jag ata mer varmt brod och kallt vatten och tanka pa att snart sitter jag pa planet over det stora vattnet. Hoppsan hejsan vad spannande det kanns.


ps. for den som saknar stickningsinfo har jag gjort thermal klar, saknas bara knappar. Bilderna drojer tyvar anda tills i februari men oj vad fina bilder jag ska ta da! De hemliga pytteprojekten visas upp sa fort de har sants till sin nya agare. Och pa plastrundstickan nr6 sitter just nu en strandkasse i lite upphittat bomullsgarn fran familjegommorna, och nar jag bott in mig i brasilien sa kommer ladysweater paborjas.